Eamon Duffy, Helgon och syndare, svensk översättning av Olof Andrén och Per Beskow. Norma bokförlag 2002.

Den som är det minsta nyfiken på både nutidens och det förflutnas påvar kan ha stor glädje av en bok om påvarnas historia som just har kommit ut i svensk översättning, nämligen "Helgon och syndare" av Eamon Duffy, som är kyrkohistoriker i Cambridge: boken har nu getts ut av Norma bokförlag i översättning av Per Beskow och Olof Andrén.

Snart sagt alla människor i den moderna världen har något slags förhållande till begreppet "påven". Johannes Paulus II:s resor och ålderskrämpor hamnar på förstasidorna också i svensk dagspress. Bildade människor kan fråga sig om verkligen Pius XII gjorde tillräckligt för att rädda judarna undan nazisterna. En annan person som angår åtminstone en stor del av världens kristna är aposteln Petrus, en av huvudrollsinnehavarna i Nya testamentet och som den katolska traditionen kan sägas ha lagt beslag på genom att räkna honom som den förste påven. Påvarna under renässans och barock spelade en viktig roll i den europeiska kulturens och konstens utveckling som bakgrund till Michelangelo och andra framstående konstnärers skapelser. Kort sagt: påvarna angår.

Det är också fullt normalt och legitimt att ha olika känslor och åsikter om enskilda påvar i historien. Känslor och åsikter är just vad man möter i Helgon och syndare. Duffy skrev boken 1997 för att ge en översikt av hela påvedömets historia från Petrus till Johannes Paulus II. Duffy förklarar själv i förordet varför han tycker att påvarna är viktiga: "När jag skrev boken slog det mig i vilken utsträckning påvedömets blotta existens och även dess mest självupphöjande anspråk åter och åter har hjälpt de lokala kyrkorna att bevara något av en universell kristen vision, så att de inte helt fallit ner i trång religiös nationalism eller helt underkastat sig mäktiga sekulära härskares vilja."

Boken är lättläst och lockande eftersom den inte bara ger en mängd fakta och historiska sammanhang utan också författarens egna, stundom drastiska och stundom humoristiska funderingar om de enskilda påvarna.

Boken är verkligen inte skriven som ett torrt och objektivt uppslagsverk. Snarare är den ett påläst men personligt ställningstagande som visar att det inte bara är legitimt utan också nödvändigt att var och en har sin egen syn på de mest angelägna påvegestalterna. Häri ligger både bokens styrka och dess svaghet.

Några exempel: Beträffande Pius IX (1846-1878), som ofta skildras som reaktionär på grund av sitt motstånd mot modernismen och mot Italiens enande, ger Duffy en överraskande medkännande bild av denne påves ljusa och engagerade sidor och förklarar väl hans hårda reaktioner. Duffy påpekar också på ett riktigt och balanserat sätt att det ökända fördömandet av modernismen i "Syllabus" bara var en sammanfattning av tidigare påvars dokument.

Av Pius XI (1922-1939) ger Duffy en överraskande hård bild, trots att denne påve med sin borgerliga bakgrund och sitt stora intresse för teknik och vetenskap på många sätt kan ses som en modern påve - det var han som grundade Vatikanradion 1931. Bara under Pius XI:s sista år beskriver Duffy honom som "profet".

Hans efterträdare, den omdiskuterade krigspåven Pius XII, skildras i ett rättvist och balanserat porträtt som förklarar påvens uttalanden mot nazismen och motiven bakom dem.

Bilden av den nuvarande påven Johannes Paulus II (vald 1978) är så subjektiv som var och en av oss kan och måste vara om en gestalt som är del av vår vardag. Här kan man därför inte säga om Duffy har rätt eller fel, man kan bara göra en del detaljpåpekanden. Man kan notera att Duffy inte lyckas förlåta den nuvarande påven hans "antikommunistiska känslor" och känner sig tvungen att förklara påvens åsikter med hans uppväxtmiljö. Det hör till bilden av denna bok som ett av många möjliga ställningstaganden - antikommunism behöver inte bara höra ihop med traumatiska barndomsupplevelser. På samma sätt kan man ifrågasätta om Johannes Paulus II verkligen har en "upphöjd, enslig och hierarkisk syn på påveämbetet" (sid 419). De miljontals ungdomar som vallfärdar från hela världen, också Sverige, för att möta påven under världsungdomsdagarna brukar berätta om en annan upplevelse av påven. Under den senaste världsungdomsdagen i Toronto i 23-28 juli kallade de påven "farfar". Många biskopar kan vittna om att den nuvarande påven till skillnad från sina föregångare alltid äter lunch tillsammans med gäster i ett slags ständig dialog och lyssnande. Påven beskriver gärna sig själv som en "synodpåve", och hans 24 år i Rom har präglats av ständiga möten med både enskilda och folkhav. På kyrkans verkstadsgolv framträder påvens roll på ett annat sätt än i teologers och kyrkohistorikers principdiskussioner om maktstrukturer.

Sammanfattningsvis ligger bokens styrka och svaghet i att författaren ger en högst personlig och passionerad bild av varje påve. Det är hans bild och inte allas, en av flera möjliga röster, men väl underbyggd och dokumenterad, och skildrad med ett pathos som visar också läsaren hur viktigt allt var som hände under just den påven och hur han hamnade i händelsernas mitt. Boken är mycket välskriven och kan läsas av alla. Dess svaghet ligger i att den uttrycker åsikter som inte är självklara sanningar och därför blir mindre användbar som uppslagsverk och för uppsatsskrivande studenter.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-26

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»