Stefan Östergren, Sigismund. En biografi över den svensk-polske monarken, Fredestad förlag 2005. 284 sidor. ISBN 91 86428 24 1

Historikern Stefan Östergren har skrivit en politisk biografi om en av den svenska historiens största förlorare: Sigismund, svensk kung 1592 till 1599, katoliken som ärvde det arvkungadöme som skapats av Svenska kyrkans grundare Gustav Vasa. Sigismund var förlorare för 1800- och 1900-talets konfessionellt och nationalistiskt färgade historieskrivning, där målet för historien var skapandet av den starka svenska nationalstaten. Sigismund bidrog inte till den, för han var kung över två länder, Sverige och Polen, och hörde till inte Svenska kyrkan. Stefan Östergrens nya bok tillkom som en följd av författarens arbete med en artikel om Sigismund till Svenskt biografiskt lexikon.

Boken heter Sigismund. En biografi över den svensk-polske monarken och är utgiven på Fredestad förlag, ett namn under vilket Förlaget Catholica har börjat ge ut böcker som är mindre konfessionellt inriktade än den ofta andliga och kyrkliga litteratur som Catholica är mest känt för.

Detta är en politisk biografi, som möter vår tids stora intresse för historiska biografier. Det handlar inte om någon djupare studie av Sigismunds religiösa profil, men för Vatikanradion kan det kanske vara särskilt intressant att lyfta fram beskrivningen av katoliken Sigismund, eller snarare den avslutande diskussionen av hur historieskrivningen har sett på Sigismunds religiösa avsikter.

1599 fråntogs Sigismund kungamakten över Sverige av sin bror hertig Karl. Både Sigismund och Karl var söner till Gustav Vasa. Hertig Karl tog över kungamakten från sin bror Sigismund genom ett brott mot trohetseden. Enda sättet att rättfärdiga detta var att hävda att Karl var mer moraliskt riktig än Sigismund, så att ändamålet helgade medlen. Sigismund beskrevs därför redan från början som den katolska motreformationens vertyg, som ville återkatolicera Sverige, medan Karl räddade den rena evangeliska läran. Denna bild har sedan hållt i sig i historieskrivningen. Modern forskning fanns stöd för den när man gick igenom dokument från påvens sändebud Malaspina och upptäckte att Sigismund ofta lydde dennes råd. Också för 1800- och 1900-talets idealistiska historiesyn, som såg statens utveckling som det viktigaste i historien, var Sigismund inget vidare: hans försök att splittras regeringsmakten var ett bakslag i utvecklinge av den starka staten. Modernare forskare har tonat ner Sigismunds rekatoliceringsplaner och fäst större avseende vid konfliktens karaktär av konstitutionell maktkamp.

Stefan Östergren tror inte att Sigismund ville återkatolicera Sverige, bara att han ville skapa drägliga villkor för katolikerna i Sverige. Det är onekligen fascinerande att se Sigismund som förespråkare för religiös mångfald i 1500-talets splittrade Europa. Kanske ser vi honom då återigen med vår tids glasögon, även om glasögonen har bytts mot andra. Men i grund och botten är det kanske som det skall vara.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/06-05-06

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»