Yvonne Maria Werner, Kvinnlig motkultur och katolsk mission. Sankt Josefsystrarna i Danmark och Sverige 1856-1936, Veritas Förlag 2002. ISBN 91-89684-00-1

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet återkom den katolska kyrkan på allvar till de nordiska länderna för första gången efter reformationen på 1500-talet. Utlandsfödda nunnor spelade en viktig roll för att skingra fördomar mot katolicismen genom sina sjukhus och skolor. Syster Marie-Geneviève skriver så här i en rapport från ett katolskt sjukhus i Danmark i december 1901:

Vårt enda syfte är att göra gott och att behandla de sjuka, som den gode Guden sänder oss, väl. Vi talar inte med dem om religion men vi försöker vårda dem med kärlek och omsorg, visa dem intresse och medlidande och ge dem den kroppsliga vård och den tröst som de behöver. Denna sorts predikan är i sanning den bästa vi kan använda mot våra kära danskar. Den för dem att steg för steg uppskatta det som de har föraktat, nämligen kyrkan och den katolska religionen. Och Gud vare tack är det många som varje år låter sig undervisas i och antar den katolska religionen.

Under de senaste åren har forskningen i Norden allt mer uppmärksammat kvinnors religiösa engagemang och religionens funktion som en alternativ emancipationsprocess. I sin klosterordens namn kunde många nunnor på 1800-talet köpa fastigheter, underteckna kontrakt och ta banklån som få av sina samtida medsystrar. Ett internordiskt projekt har under under de senaste åren ägnat sig åt att studera den roll som det kvinnliga klosterväsendet i Norden har spelat sedan mitten av 1800-talet. Kyrkohistorikerna Yvonne Maria Werner och Sven-Erik Brodd har lett detta projekt som har finansierats av Vetenskapsrådet. Citatet av syster Marie-Geneviève var hämtat ur en ny bok av Yvonne Maria Werner, där hon berättar en del av denna spännande historia, nämligen den roll som de ofta franskfödda Sankt Josefsystrarna spelade genom att driva sjukhus och flickskolor i Danmark och Sverige.

Boken heter Kvinnlig motkultur och katolsk mission, är utgiven på Veritas förlag, och har 385 sidor, hårda pärmar och många vältaliga foton av tidstypiska nunnor framför allt i Danmark. Werners bok är välskriven och kan läsas av alla intresserade. Samtidigt är den en högst vetenskaplig forskningsrapport och börjar med att markera sina teorietiska ramar. Modern forskning är medveten om att all forskning på något sätt avspeglar den som genomför den, om inte annat så i valet av ämnesområde, och Yvonne Maria Werner förklarar därför uppriktigt i förordet att ämnet intresserar henne för att hon själv är katolik och konvertit. Att hon som kvinna är särskilt intresserad av det kvinnliga klosterväsendet är naturligt. Men det hon skildrar är intressant för alla som vill förstå kristendomens roll i de nordiska länderna under de senaste två århundradena.

Sankt Josefssystrarna var oftast födda utomlands, påpekar författaren. "De representerade inte bara en för nordiska förhållanden främmande och på många sätt avvikande religionsform utan också en alternativ ‘feminism' - kort sagt en religiöst präglad motkultur."

Hon påpekar att katolska nunnor liksom den katolska kyrkan i stort idag inte längre har denna prägel av motkultur. En viktig drivkraft bakom hennes forskning har varit att förstå vad som har framkallat denna förändring. I bokens avslutning resonerar Yvonne Maria Werner om dessa förändringar. Hon påpekar att det andra Vatikankonciliets förnyelse av ordenslivet på 1960-talet spelade en viktig roll för att förändra det kvinnliga ordenslivet. Många orsaker ledde till en kris som särskilt drabbade de socialkaritativa ordenssamfunden. Färre unga kvinnor ville alltså bli nunnor för att ta hand om sjuka eller undervisa barn och unga.

Författaren påpekar att äldre klosterordnar har klarat sig bättre, de som ägnar sig mer åt bön och kontemplation och mindre åt socialt arbete. "De hierarkiska, klosterliga strukturer som de aktiva ordenssamfunden reformerat bort tycks alltså vara just det som tilltalar de av dagens unga kvinnor i västvärlden som känner en kallelse att bli ordenssystrar. Rekryteringen av ordenssystrar till de socialkaritativa ordnarna - och josefssystrarna utgör här ett typiskt exempel - sker idag huvudsakligen i tredje världen."

Man skulle kunna tillägga att det kanske finns fler skäl till att unga kvinnor i den rika världen inte vill bli nunnor för att ägna sig åt socialt arbete. Det finns ju idag många andra yrkesvägar öppna för den som vill ta hand om sina medmänniskor i takt med att den "världsliga" vården och skolvärlden har utvecklats. Så är inte fallet i tredje världen, där katolska institutioner än idag ofta står för en viktig del av fattiga länders skolsystem och sjukvård.

Boken Kvinnlig motkultur och katolsk mission berättar att Josefssystrarna tvangs avveckla sitt "sjukvårdsimperium" i de nordiska länderna på grund av bristen på kallelser, som ledde till att man fick anställa världslig och ickekatolsk sjukvårdspersonal. På samma gång ändrades förutsättningarna för deras arbete genom att det andra vatikankonciliet betonade dialog mer än mission i kontakten med ickekatolska kristna.

"Det var ju inte för att lösa de nordiska ländernas sjukvårdsproblem eller för att stärka det franska språkets ställning som (man) upprättat sjukhus och flickskolor i Skandinavien. Syftet hade varit att föra ut den katolsk tron till de nordiska folken. .... Med sin omfattande verksamhet på skolans och vårdens område spelade josefsystrarna en central roll i den katolska kyrkans missions- och evangeliseringsarbete i de nordiska länderna och bidrog samtidigt till att minska befolkningens fördomar både mot den katolska tron och mot det religiösa ordenslivet," avslutar Yvonne Maria Werner sin bok Kvinnlig motkultur och katolsk mission.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-09-09

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»