Katekes 19
040512
Ps 30
Tacksägelse för räddning ur dödsnöd
Vesper torsdag i vecka 1
1. En intensiv och ljuv tacksägelse stiger upp till
Gud ur den bedjande människans hjärta efter att
dödens mardröm skingrats i honom. Detta är
den känsla som med kraft brytar fram i Psalm 30.
Denna
hymn av tacksamhet är litterärt raffinerad och
bygger på en rad kontraster som beskrivs som symboler
för hur Herren befriar. ”Graven” beskrivs
som motsats till ”föra upp ur dödsriket”
(vers 4). Herrens tillfälliga “vrede” ställs
mot hans livslånga “nåd” (vers 6).
Kvällens “gråt” ersätts av morgonens
“jubel” (ibid.), “dödsklagan”
får vika får “dans” och efter “sorgens
dräkt” talas det om att ”klä sig i
glädje” (vers 12).
Dödens
natt går över och den nya dagen gryr. Den kristna
traditionen har därför låtit den här
psalmen handla om påsken. I utgåvorna av vespern
inleds därför psalmen av ett citat från
en stor författare i 300-talets klostermiljö,
Johannes Cassianus: ”Kristus frambär tacksägelse
till Fadern efter sin ärorika uppståndelse”.
2.
Den bedjande människan vänder sig gång på
gång till “Herren” – inte mindre
än åtta gånger – både för
att förklunna att han skall lovprisa honom (vers 2
och 13), och för att påminna om hur han har ropat
till Honom för att be om hjälp i prövningens
tid (vers 3 och 9) och om hur Herren har ingripit och befriat
(vers 2,3,4,8 och 12) men också för att på
nytt be om hans barmhärtighet (vers 11). I ett annat
stycke uppmanar den bedjande de troende att sjunga hymner
till Herren för att tacka honom (vers 5).
Känslorna
vacklar mellan det skräckinjagande minnet av den mardröm
man gått igenom och glädjen över att ha
befriats. Den fara man lämnat bakom sig är stor
och gör att man fortfarande ryser. Minnet av det lidande
som gått över är ännu skarpt och levande.
Tårarna har torkat helt nyligen. Men nu har en ny
dag grytt, och döden har gett plats åt hoppet
att livet skall fortsätta.
3. Så visar psalmen att vi aldrig får låta
oss fängslas i förtvivlans dunkla nystan, när
det ser ut som om allt är förlorat. Visst får
man inte heller falla för illusionen att man kan rädda
sig på egen hand, av egen kraft. Psalmens författare
prövas av högmod och självtillräcklighet:
”När det gick mig väl tänkte jag: Jag
skall alltid stå trygg” (vers 7).
Också
kyrkofäderna har kommenterat denna prövning som
smyger sig in i välgångens tid. De har tolkat
den som att Gud påminner om hur viktigt det är
att vara ödmjuk. Så gör t ex Fulgentius,
biskop i Ruspe (467-532) i sitt Brev 3 till nunnan Proba,
där han kommenterar denna vers i Ps 30 med följuande
ord:
”Psalmens
författare bekänner att han ibland har gripits
av högmod över att vara frisk, som om det var
hans egen förtjänst, och han inser att han just
här riskerar att bli svag. Han säger: ’När
det gick mig väl tänkte jag: Jag skall alltid
stå trygg!’ När han sade detta övergavs
han av Guds stöd och blev förskräckt över
hur svag han blev, och sade: “Herre, i din nåd
ställde du mig på fasta berget, men du dolde
ditt ansikte och jag blev förskräckt’. För
att visa att man måste be oupphörligt och ödmjukt
om Guds hjälp och nåd även om man redan
har den, tillägger författaren: ‘Till dig,
Herre, ropade jag, Herren bad jag om förskoning.’
Ingen ber ju om hjälp utan att erkänna att man
har någon brist, och ingen tror sig kunna behålla
det man har bara av egen kraft”.
4. Efter att ha bekänt att han har prövats av
högmod i välgångens tid, påminner
psalmens författare om den prövning som följde,
och säger till Herren: “Du dolde sitt ansikte
och jag blev förskräckt” (vers 8).
Då berättar den bedjande hur han bönfallit
Herren om hjälp (vers 9-11): han har ropat, bett om
hjälp, bönfallit om att bevaras från döden
och hävdat att hans död inte innebar någon
fördel för Gud, för de döda kan inte
längre lovprisa Gud och har inte längre någon
orsak att bekänna sin trohet till Gud eftersom de har
övergivits av honom.
Vi
återfinner samma argumentering i Psalm 88: “Talar
man i graven om din godhet, i avgrunden om din trofasthet?”
(Ps 88:12). På samma sätt sade kung Hiskias,
när han blev svårt sjuk och sedan tillfrisknade:
“Dödsriket prisar dig inte, de döda sjunger
inte ditt lov” (Jes 38:18-19).
Så
uttryckte Gamla testamentet människans intensiva längtan
efter att Gud skulle besegra döden, och berättade
om flera fall då denna seger hade uppnåtts:
människor som hotats av svältdöden i öknen,
fångar som undflytt dödsstraffet, sjuka som botats,
sjömän som räddats från sjönöd
(jfr Ps 107: 4-32). Men det var inga slutgiltiga segrar.
Förr eller senare var det alltid döden som tog
hem spelet ändå.
Men
längtan efter segern fanns kvar och blev till sist
ett hopp om att återuppstå. Denna starka längtan
har tillfredsställts helt och fullt med Kristi uppståndelse.
Vi kan aldrig tacka Gud nog för den.
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
