Katekes 45
050504
Ps 121
Herren, sitt folks beskyddare
Vesper fredag i vecka 2
1.
Som jag sade förra onsdagen har jag beslutat att ägna
dessa katekeser åt att fortsätta kommentera psaltarpsalmerna
och cantica i vespern med hjälp av de texter som förberetts
av min föregångare Johannes Paulus II.
Psalm
121 är en av Psaltarens vallfartssånger som beskriver
vallfärden för att möta Herren i templet
i Sion. Det är en psalm som handlar om företroende,
för i den används sex gånger det hebreiska
verbet shamar, “beskydda, bevaka”. Gud åkallas
gång på gång som en ”beskyddare”
som ständigt är vaken, uppmärksam och full
av omsorg, och som vakar över sitt folk för att
beskydda det från alla risker och faror.
Sången
inleds av att den bedjande riktar blicken uppåt, “”emot
bergen”, mot de kullar där Jerusalem ligger.
Där uppifrån skall hjälpen komma, för
där uppe bor Herren i sitt heliga tempel (vers 1-2).
Men ”bergen” kan också syfta på
de platser där avgudarnas helgedomar låg, de
s k ”offerplatserna” som ofta fördöms
av Gamla testamentet (jfr 1 Kung 3:2; 2 Kung 18:4). I så
fall beskrivs här en kontrast. Medan pilgrimer vandrar
till Sion råkar han få se de hedniska helgedomarna
som är en frestelse för honom. Men hans tro vacklar
inte, och han har en enda visshet: ”Hjälpen kommer
från Herren, som har gjort himmel och jord”
(Ps 121: 2).
Också
i vårt livs vallfärd händer det att vi får
se berg som tycks lova oss liv, rikedom, makt, prestige
och bekvämlighet, berg som är frestelser, för
de tycks lova oss verkligt liv. Men i vår tro ser
vi att det inte är sant, att dessa berg inte är
det sanna livet. Den sanna hjälpen kommer från
Herren, och under vår vallfärd är vår
blick riktad mot det sanna berget, Kristus.
2.
Psalmen använder bilden av en vakt som vakar och beskyddar
för att illustrera denna förtröstan på
att den osynlige Herren är starkare och verkligare
än dem som bara ser ut att vara det. Den anspelar också
på att foten inte slinter (jfr vers 3) under livets
vandring och kanske på herden som vakar om natten
över sin hjord utan att somna (jfr vers 4). Den gudomlige
herden vilar aldrig medan han vakar över sitt folk.
Därpå
följer en annan symbol: ”skuggan”, vilket
betyder att man har fortsatt resan i dagens solsken (jfr
vers 5). Tanken går till den historiska vandringen
genom Sinais öken, där Herren ledde Israels vandring
“om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen”
(2 Mos 13:21). I Psaltaren ber man ofta om skugga: “göm
mig i dina vingars skugga” (Ps 16:8; jfr Ps 91:1).
3.
Efter vakan och skuggan följer en annan symbol: Herren
står vid sidan av den som tror på honom (jfr
Ps 121:5). Där står en försvarare, både
i krig och i domstol. Det handlar om att vara säker
på att man aldrig skall överges i prövningens
tid, när det onda angriper, under förföljelsen.
Psalmförfattaren återvänder till tanken
på en resa under den heta dagen där Herren beskyddar
oss från den glödheta solen. Men på dagen
följer natten. I forntiden trodde man att också
månens strålar var skadliga och kunde orsaka
feber, blindhet eller rentav galenskap. Därför
beskyddar Herren oss också under natten (jfr vers
6). ”Under vårt livs nätter.”
Psalmen
slutar med ett sammanfattande uttryck av förtroende:
Gud skall alltid beskydda oss med kärlek och bevara
vårt liv från allt ont (jfr vers 7). Allt vi
gör i livets alla skiften övervakas av Herrens
vaksamma blick, “nu och för evigt” (vers
8).
4.
Vi kommenterar detta uttryck för förtroende med
ett andligt vittnesbörd från den äldsta
kristna traditionen. Barsanufios av Gaza var en berömd
asket på 500-talet. Både munkar, kyrkans män
och lekmän skrev till honom för hans vishets skull.
I hans bevarade brev nämns ofta psalmversen: “Herren
bevarar dig från allt ont, från allt som hotar
ditt liv”. Med denna vers ville Barsanufios trösta
dem som berättade om sina mödor, om livets prövningar
och olyckor.
En gång bad en munk Barsanufios att be för honom
och hans medbröder. Denne svarade med att citera denna
vers: “Mina kära barn, jag omfamnar er i Herren
och bönfaller honom att bevara er från allt ont
och ge er den ståndaktighet som han gav till Job,
den nåd han gav till Josef, den mildhet han gav Moses,
den stridskraft han gav Josua, Nuns son, den skarpa tanke
han gav domarna, den seger över fienderna som han gav
kungarna David och Salomon, och jordens fruktbarhet som
han gav till israeliterna... Jag ber honom att förlåta
era synder och hela er kropp så som han gjorde med
den lame. Jag ber honom rädda er från vågorna
som Petrus och från lidandet som Paulus och de andra
apostlarna. [Jag gör dessa ord till mina, tillade Benedictus
XVI.] Jag ber honom beskydda alla från allt ont, som
man beskyddar sina barn, och jag ber honom att ge er det
som ert hjärta ber om och som är bäst för
er själ och er kropp, i hans namn. Amen.”
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
