Katekes 47
050518
Ps 113
Välsignat vare Herrens namn
Första vespern söndag i vecka 3

1. I sin enkelhet och skönhet är Ps 113 inledningen till en liten grupp psalmer som går från Ps 113 till 118 och som brukar kallas den egyptiska “Hallel”. Lovsången ”halleluja” lovprisar befrielsen ur slaveriet under farao och Israels glädje över att tjäna Herren i frihet i det utlovade landet (jfr Ps 114).
Därför förknippade den judiska traditionen denna rad psalmer med påskliturgin. Man firade de historiska, sociala och framför allt andliga dimensionerna av denna händelse som en symbol för befrielsen från det ondas mångfaldiga former.

Ps 113 är en kort hymn, som i den hebreiska grundtexten bara består av ett sextiotal ord, som alla genomströmmas av känslor av förtroende, lovsång och glädje.

2. Den första strofen (Ps 113:1-3) hyllar “Herrens namn”, vilket på bibelns språk syftar på Guds person, hans levande och verksamma närvaro i människans historia.

Med glödande envetenhet upprepas tre gånger “Herrens namn” som är mittpunkt för den tillbedjande bönen. Hela varat och tiden – “från solens uppgång till dess nedgång”, säger psalmförfattaren (vers 3) – dras med i en enda tacksägelse. Det är som om en oavbruten andhämtning steg upp från jorden till himlen för att lovsjunga Herren, som är världsalltets skapare och historiens kung.

3. Genom denna rörelse uppåt leder psalmen oss till Guds mysterium. Dess andra del (vers 4-6) lovsjunger Herrens transcendens, som beskivs med vertikala bilder som överskrider människans horisont. Psalmen förkunnar: Herren är ”upphöjd”, han ”tronar så högt”, att ingen kan vara hans jämlike. Om han vill se himlen måste se ”djupt ner”, för “högre än himlen når hans härlighet” (vers 4).

Gud blickar ut över hela verkligheten, över jordens och himlens varelser. Men hans blick är inte högmodig och likgiltig, som hos en kylig kejsare. Psalmens författare säger att Herren ”ser djupt ner” (vers 6).

4. Så är vi framme vid det sista stycket av psalmen (vers 7-9), som förflyttar uppmärksamheten från himlens höjd till vår jordiska horisont. I sin omsorg om oss sänker sig Herren ner till vår litenhet och nöd. Vi fylls av fruktan och vill fly, men hans kärleksfulla och engagerade blick ser rakt på världens fattiga och eländiga: “Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn” (vers 7)

Gud böjer sig ned över de behövande och lidande för att trösta dem. Åt den fattige ger han den allra största äran, att få sitta “bland furstar, bland furstarna i sitt folk” (vers 8). Den ensamma och ofruktsamma kvinnan förödmjukades av forntidens samhälle som om hon bara var en torr och onyttig gren, men Gud ger henne äran och glädjen av att få många barn (vers 9). Psalmens författare lovsjunger en Gud som i sin storhet är olik oss, men som på samma gång är nära dem han skapat när de lider.

Det är lätt att se att dessa avslutande verser i Ps 113 förebådar Marias ord i Magnificat, som är en sång som hyllar Guds val när han “vänder sin blick till sin ringa tjänarinna”. Maria går längre än denna psalm och förkunnar att Gud ”störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa” (jfr Luk 1:48,52; jfr Ps 113:6-8).

5. De så kallade Apostoliska konstitutionerna (7,48) har bevarat en urgammal “kvällshymn” som citerar och utvecklar den glädjefulla inledningen till denna psalm. Vi låter den avsluta vår reflexion för att betona att den tidiga kristna gemenskapen gjorde en kristen tolkning av psaltarpsalmerna:

“Lova Herren, mina barn,/ lova Herrens namn. / Vi lovprisar dig, vi lovsjunger dig, vi välsignar dig / för din stora härlighet. / Herre konung, far till Kristus, det offrade lammet, / som borttager världens synder. / Till dig stiger lovsång, hymner och härlighet, / till Gud Fadern genom Sonen i den Helige Ande / i evighet. Amen.”

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida