Katekes 49
050601
Canticum jfr Fil 2:6-11
Kristus, Guds tjänare
Första vespern söndag i vecka 3
1.
Varje söndag ber man i vespern med en kort men innehållsrik
kristushymn från Filipperbrevet (jfr 2:6-11). Dess
första del (vers 6-8) beskriver paradoxen i att Guds
verb avstod från allt, lade ned sin härlighet
och blev människa.
Kristus blir människa och förödmjukas genom
att dö på ett skamligt sätt genom korsfästelse
och lyfts här fram som en förebild för ett
kristet liv. En kristen människa skall “låta
det sinnelag råda som fanns hos Kristus Jesus”
(vers 5), ett ödmjukt och självutgivande sinnelag
som är redo att avstå med generositet.
2.
Visst har han gudomlig natur med allt vad det innebär.
Men det gör inte att han söker efter makt, storhet
och välde. Kristus använder inte sin jämlikhet
med Gud, sin ärofulla värdighet och sin makt som
redskap för att triumfera, ta avstånd eller markera
sin övermakt (jfr vers 6). Tvärtom, han ”avstod”,
han uttömde sig själv och sänkte sig utan
förebehåll i människans misär och svaghet.
Guds “form” gömmer sig i Kristus under
människans “form” (morphe), under vår
verklighet som präglas av lidande, fattigdom, begränsning
och död (jfr vers 7).
Det handlar inte bara om en enkel och bedräglig beklädnad,
vilket man menade hände med gudarna i den grekisk-romerska
kulturen: Kristus är verkligen gud och autentisk människa.
Han är verkligen ”Gud-med-oss”, som inte
nöjer sig med att se på oss med välvilja
från sin härlighets tron. Han dyker själv
ner i mänsklighetens historia och blir “kött”,
en bräcklig varelse som betingas av tid och rum (jfr
Joh 1: 14).
3.
På ett radikalt sätt tar Jesus del av människans
villkor i allt utom synden (jfr Heb 4: 15), och det leder
honom till den gräns som är tecknet på vår
begränsning och förgänglighet: döden:
Men han förs inte dit av någon dunkel mekanism
eller av något blint öde. Han förs dit av
sitt val att lyda Faderns räddande plan (jfr Fil 2:
8).
Paulus tillägger att Jesus går den mest förnedrande
döden till mötes på korset för att
verkligen vara bror till varje man och varje kvinna vars
liv avslutas av grymhet och förnedring.
Men just i sitt lidande och sin död vittnar Kristus
om att han fritt och medvetet bejakar Faderns vilja, som
vi kan läsa i Hebreerbrevet: ”Fastän han
var son lärde han sig att lyda genom att lida”
(Heb 5: 8).
Vi avslutar här vår reflexion om den första
delen av denna kristushymn som handlar om hans människoblivande
och hans friköpande lidande. Längre fram kommer
vi att fördjupa oss i nästa del om hur påsken
leder från korset till härligheten.
4.
Vi avslutar vår reflexion med ett stort vittne från
den österländska traditionen: Theodoretos, biskop
i Kyros i Syrien på 400-talet:
“Vår räddares människoblivande är
höjdpunkten på Guds omsorg om människorna.
Varken himlen eller jorden, havet eller luften, solen, månen
eller stjärnorna eller hela det synliga och osynliga
världsalltet, som skapats bara av hans ord eller snarare
förts fram i ljuset av hans ord enligt hans vilja,
ingen av alla dessa visar hur oändligt god Gud är
lika mycket som det faktum att Guds enfödde son, som
ägde Guds gestalt (jfr Fil 2:6), som var en avglans
av hans härlighet och avtryck av hans väsen (jfr
Heb1:3), som fanns i begynnelsen, som var hos Gud och var
Gud, genom vilken allt har skapats (jfr Joh 1:1-3), att
han antog en tjänares gestalt, betraktades som människa,
sågs på jorden och umgicks med människor,
och tog på sig våra svagheter och våra
sjukdomar” (Tal om Guds försyn, 10).
Theodoretos av Kyros fortsätter sin reflexion med att
peka på det nära bandet som hymnen i Filipperbrevet
beskriver mellan Jesu människoblivande och friköpandet
av människorna:
“Skaparen verkade med vishet och rättvisa för
att rädda oss. Han ville inte bara använda sin
makt för att ge oss frihet, eller bara använda
barmhärtigheten mot honom som har förslavat mänskligheten,
som då skulle ha kunnat anklaga barmhärtigheten
för orättvisa. I stället tänkte han
ut en väg som var full av kärlek till människorna
och samtidigt präglades av rättvisa. Han förenar
den besegrade människan med sig själv, leder henne
till strid och låter henne återgälda nederlaget
och övervinna honom som en gång i tiden tog hem
segern med orättvisa vapen. Han låter henne befria
sig från hans förtryck som hade förslavat
henne. Han låter henne återvinna sin ursprungliga
frihet” (ibid.).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
