Katekes 62
050907
Canticum Kol 1:12-20
Kristus, den främste
Vesper onsdag i vecka 3
1.
Vi har redan tidigare stannat upp inför den storslagna
fresk som föreställer Kristus, världsalltets
och historiens herre, och som dominerar hymnen i början
av Paulus brev till de kristna i Kolossai. Detta canticum
återkommer nämligen i alla vesperliturgins fyra
veckor.
Hymnens hjärta är verserna 15-20, där Kristus
gör ett direkt och högtidligt inträde på
scenen. Han beskrivs som “den osynlige Gudens avbild”
(ves 15). Paulus är svag för det grekiska ordet
eikon, “ikon”. I sina brev använder det
nio gånger både om Kristus som en fulländad
ikon av Gud, där det osynliga gör sig synligt
(jfr 2 Kor 4:4), och om människan, Guds avbild och
härlighet (jfr 1 Kor 11:7). Men med synden har människan
”bytt ut den oförgänglige Gudens härlighet
mot bilder av förgängliga människor”
(Rom 1: 23): genom att välja att tillbe avgudar har
hon valt att bli lik dem.
Därför måste vi ständigt gestalta oss
själva och vårt liv enligt bilden av Guds Son
(jfr 2 Kor 3:18), för “han har räddat oss
ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade
sons rike” (Kol 1: 13). Den första uppmaningen
i denna hymn är att gestalta vårt liv efter bilden
av Guds son genom att träda in i hans känslor,
hans vilja, hans tanke.
2.
Sedan förkunnar hymnen att Kristus är ”den
förstfödde i hela skapelsen” (vers 15).
Kristus” finns före allting” (vers 17)
för han avlades i evighetens början: därför
har ”allt i himlen och på jorden skapats genom
honom och till honom” (vers 16). Också forntidens
judiska tradition menade att ”hela världen har
skapats med tanke på Messias” (Sanhedrin 98b).
För Paulus är Kristus på en gång den
princip som håller samman hela skapelsen (“allting
hålls samman i honom”), medlaren (”genom
honom”), och det yttersta mål mot vilket hela
skapelsen är på väg. Därför säger
Paulus att han är “den förstfödde bland
många bröder” (Rom 8:29), Sonen framför
andra i Guds barns stora familj, där dopet fogar in
oss.
3.
Här förflyttas blicken från skapelsens värld
till historien: Kristus “är huvudet för
kroppen, för kyrkan” (Kol 1:18), och det är
han redan genom sitt människoblivande. Kristus har
nämligen trätt in i människornas gemenskap
för att leda och samla den i en ”kropp”,
i en harmonisk och fruktbar enhet. Mänsklighetens sammanhållning
och växt har sin rot och sin axel, sin “princip”,
i Kristus.
Det är just genom denna sin ställning som den
främste som Kristus kan bli begynnelsen på allas
uppståndelse, “förstfödd från
de döda”, för att ”alla skall få
nytt liv genom Kristus.... först Kristus och därefter,
vid hans ankomst, de som tillhör honom” (1 Kor
15: 22-23), det vill säga vi.
4.
Hymnens avslutning lovsjunger “fullheten”, på
grekiska pleroma, som Kristus har i sig som en gåva
av Faderns kärlek. Det är gudomlighetens fullhet
som strålar ut i världsalltet och i mänskligheten
och blir en källa till fred, enhet och fulländad
endräkt (Kol 1: 19-20).
Denna “fred” och “försoning”
som Paulus talar om skapas “genom hans blod på
korset”, genom Kristi självutgivelse. Genom att
utgjuta sitt blod på korset och så ge ut sig
själv, har Kristus utgjutit freden, som på bibelns
språk sammanfattar allt det goda som Messias skall
komma med och räddningens fullhet som utsträcks
till hela skapelsen.
Därför slutar hymnen med en ljus horisont av försoning,
enhet, endräkt och fred, och över denna horisont
reser sig den högtidliga gestalten hos den som gjort
allt detta, Kristus, Faderns ”älskade son”.
5.
Författarna i den äldsta kristna traditionen har
reflekterat över denna innehållsrika bibeltext.
Kyrillos av Jerusalem citerar i en dialog hymnen i Kolosserbrevet
för att svara på en anonym som ställt frågan:
“har det Ord som avlades av Gud Fadern lidit för
oss i sitt kött?” Kyrillos svarar ja, liksom
denna hymn. Kyrillos skriver att ”Bilden av den osynlige
Guden, den förstfödde av allt skapat, allt synligt
och osynligt, hela skapelsen, har givits åt kyrkan
för att vara dess huvud. Han är också den
förstfödde bland de döda”, alltså
den förste av alla de döda som återuppstår.
Kyrillos säger att han ”har gjort till sitt allt
det som hör till människans kött och har
’uthärdat korset utan att bry sig om skammen’
(Heb 12:2). Vi säger att det inte är en vanlig
människa som överhöljd av ära har förenats
med honom och har offrats för oss, utan den som har
blivit korsfäst är härlighetens Herre själv.”
Inför denne härlighetens Herre, som är ett
tecken på Faderns yttersta kärlek, höjer
också vi vår lovsång och faller ned för
att tillbe och tacka honom.
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
