Katekes
69
051012
Ps 122
Jerusalem, den heliga staden
Första vespern söndag i vecka 4
1.
Ps 122 är en av de vackraste och mest glödande
vallfartssångerna i Psaltaren. Den låter oss
uppleva och delta i vallfärden till Jerusalem, den
heliga staden, dit pilgrimerna vallfärdar.
Redan i början möts två olika moment som
den troende får uppleva: dagen då han tog emot
inbjudan att ”gå till Herrens tempel”
(vers 1) och den glädjefyllda dagen då han kommer
fram till Jerusalems ”portar” (vers 2). Nu får
hans fötter äntligen trampa på denna heliga
och älskade mark, och nu öppnar sig hans mun för
att fira Sion med sång om dess djupaste andliga innebörd.
2.
Jerusalem är en “välbyggd stad”, en
bild av trygghet och stabilitet, och samtidigt hjärtat
i enheten mellan Israels tolv stammar, som strömmar
till staden som för att den är mittpunkten för
deras tro och gudstjänst. Dit går de upp för
att “prisa Herrens namn” (vers 4) på den
plats som Israels lag (5 Mos 12:13-14; 16:16) har bestämt
skall vara den enda rättmätiga och fullkomliga
helgedomen.
I Jerusalem finns också ett annat viktigt tecken på
Guds närvaro i Israel: “troner för Davids
ätt” (jfr Ps 122:45): där härskar Davids
dynasti, som är ett uttryck för Guds ingripande
i historien som skulle leda fram till Messias (2 Sam 7:8-16).
3.
“Tronerna för Davids ätt” kallas samtidigt
“domarsäten” (jfr Ps 122:5), för kungen
var också högste domare. Den politiska huvudstaden
Jerusalem var alltså också säte för
den högsta domstolen, där man löste stridigheter
i högsta instans. När pilgrimerna lämnade
Sion kunde de återvända till sina byar mer rättfärdiga
och försonade.
Så har psalmen skisserat en idealbild av den heliga
stadens religiösa och sociala funktion. Psalmen visar
att gamla testamentets religion varken är abstrakt
eller intimistisk: den inspirerar rättvisa och solidaritet.
Gemenskap med Gud följs oundvikligen av gemenskap mellan
trosfränder.
4.
Den avslutande åkallan (vers 6-9) får sin rytm
av det hebreiska ordet shalom, “fred”, som enligt
traditionen utgör roten till själva namnet på
den heliga staden Jerushalajim, som man brukar tolka som
“fredens stad”.
Shalom anspelar som bekant på den fred som Messias
för med sig och som bär på glädje,
välgång, rikedom och överflöd. I pilgrimens
avslutande avsked till templet, till ”Herrens, vår
Guds tempel”, önskas inte bara fred utan också
”det bästa”: ”jag vill söka
ditt bästa” (vers 9). Det är en tidigare
form av den franciskanska hälsningen ”pax et
bonum”, ”fred och allt gott”. Det är
en önskan om välsignelse över de troende
som älskar den heliga staden, och över den fysiska
staden av murar och hus där folkets liv pulserar och
över alla syskon och vänner. Så skall Jerusalem
bli en härd av endräkt och fred.
5.
Vi avslutar vår meditation om Ps 122 med en reflexion
hämtad från kyrkofäderna, som såg
forntidens Jerusalem som en symbol för ett annat Jerusalem,
också det “välbyggt”. Gregorius den
store skriver i sina predikningar om Hesekiel, att denna
stad ”har redan här byggts upp genom helgonens
liv. I en byggnad bär stenarna upp varandra, för
man lägger stenarna ovanpå varandra. Den som
bär upp en sten bärs själv upp av en annan.
På samma sätt är det i kyrkan, där
var och en bär upp och bärs upp på samma
gång. De som står nära varandra bär
upp varandra, och så byggs kärlekens hus upp
genom dem. Därför förmanar Paulus: “Bär
varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”
(Gal 6:2). Han betonar hur stark denna lag är och säger:
“Kärleken är lagen i dess fullhet”
(Rom 13:10). För om jag inte anstränger mig för
att acceptera er så som ni är, och ni inte anstränger
er för att acceptera mig så som jag är,
då kan kärlekens hus inte byggas hos oss, även
om vi förenas av ömsesidig och tålmodig
kärlek”. För att komplettera bilden får
man inte glömma att “det finns en grund som bär
hela byggnadens tyngd, och det är han som friköpt
oss, som på egen hand står ut med hur vi alla
lever. Om honom säger Paulus: “Ingen kan lägga
en annan grund än den som redan finns, och den är
Jesus Kristus” (1 Kor 3:11). Grunden bär upp
stenarna, den bärs inte upp av stenarna: han som friköpt
oss bär hela bördan av våra skulder, men
i honom har ingen behövt stå ut med någon
skuld” (2,1,5).
Vatikanradions
skandinaviska avdelning/OB/05-10-19
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
