Katekes 73
051102
Ps 112
Den rättfärdige blir välsignad
Andra vespern söndag i vecka 4

1. Igår firade vi högtidligt alla himlens helgon, och idag minns vi alla avlidna troende. Liturgin inbjuder oss att be för våra avlidna anhöriga och att tänka på dödens mysterium, som är ett gemensamt arv för alla människor.

Trons ljus hjälper oss att se på den mänskligt gåtfulla döden med frid och hopp. Enligt bibeln är den nämligen inte ett slut utan en ny födelse. De som formar sitt jordeliv efter Guds Ords anvisningar måste gå genom döden för att nå livets fullhet.

Ps 112 är en vishetskomposition som presenterar dessa rättfärdiga som fruktar Herren, erkänner att han är större än denna världen och bejkara hans vilja med förtroende och kärlek i väntan på att få möta honom efter döden.

Dessa troende får en egen saligprisning: ”Lycklig den som fruktar Herren och finner sin glädje i hans bud” (vers 1). Psalmförfattaren förklarar genast vad denna fruktan består av. Den kommer till uttryck i att man följer Guds bud. Den sägs vara lycklig som “finner sin glädje” i att iaktta buden och i dem finner glädje och frid.

2. Att lyssna på Gud är alltså roten till hopp och inre och yttre harmoni. Att iaktta den moraliska lagen är en källa till djup frid för samvetet. Enligt Gamla testamentets syn på ”lön” sträcker Gud ut sin välsignelses mantel över den rättfärdige och ger så stabilitet och framgång åt honom och hans efterkommande: ”Hans barn skall bli mäktiga i landet, ja, de rättrådigas släkte blir välsignat. Välstånd och rikedom bor i hans hus” (vers 2-3; jfr v. 9). Visst motsägs denna optimistiska vision av den rättfärdige Jobs bittra påpekanden när han får uppleva lidandets mysterium och känner att han bestraffas orättvist och utsätts för prövningar som inte verkar ha någon mening. Därför måste man läsa denna psalm inom ramen för hela uppenbarelsen, som omfattar alla sidor av människans liv.

Ändå gör psalmens författare rätt i att vilja ge förtröstan åt den som valt att följa en moraliskt oantastlig väg, mot alla alternativ som handlar om att nå en illusorisk framgång genom att bryta mot rättvisa och moral.

3. Hjärtat i denna trohet mot Guds ord består av ett grundläggande beslut att bry sig om fattiga och behövande: “ det går väl för den som gärna ger lån... han strör gåvor över de fattiga” (vers 5 & 9). Den troende är alltså generös. Han följer Gamla testamentets regel och ger lån åt behövande syskon i nöd utan ränta (jfr 5 Mos 15:7-11) och utan att falla ned i skamligt ocker som gör det omöjligt för de fattiga att leva.

Den rättfärdige lyssnar till profeternas ständiga förmaningar och ställer sig på de marginaliserades sida och stöttar och hjälper dem generöst. ”Han strör gåvor över de fattiga”, säger vers 9, och visar så en extrem generositet som inte söker sitt eget intresse.

4. Psalm 112 tecknar alltså ett porträtt av den troende och kärleksfulla människan, men i den allra sista versen skisseras också en profil av den onda människan. Det är en individ som ser den rättfärdiga människans framgång och förtärs av vrede och avund. Det är plågorna hos den som har dåligt samvete, till skillnad från den generösa människans ”trygga” och ”lugna” hjärta (vers 7-8).

Vi fäster vår blick på det lugna ansiktet hos den troende människan som “strör gåvor över de fattiga” och anförtror vår avslutande reflexion åt Clemens av Alexandria och hans kommentar till Jesu inbjudan att skaffa sig vänner med den ohederliga rikedomen (jfr Luk 16: 9) i sin skrift Vilken rik kan bli räddad? Han skriver att genom att säga så, “förklarar Jesus för ohederligt allt det som man håller för sig själv och inte delar med sig av till de behövande. Men han säger också att med denna orättfärdiga rikedom kan man göra något riktigt och gott och ge vila åt en av de små som har en evig boning hos Fadern (jfr Matt 10:42; 18:10)” (31,6).

Sedan vänder sig Clemens till läsaren med en förmaning: “Lägg märke till att han inte har sagt att andra skall behöva be eller bönfalla dig, utan att du själv skall söka upp dem som är värda att lyssna till, eftersom de är Herrens lärjungar” (31,7).

Så citerar han en annan biblisk text och kommentar: ”Aposteln Paulus säger så vackert: “Gud älskar en glad givare” (2 Kor 9: 7), den som njuter av att ge och inte sår snålt för att inte behöva skörda likadant, utan delar med sig utan att klaga, utan att göra åtskillnad och utan smärta. Detta är att göra det goda” (31,8).

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-10-26

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida